lördag 21 mars 2009

Leksandskullan och Vår Herre

I våras turistade jag i egen stad, var med på en kulturvandring i Hedemora, som jag har refererat redan tidigare någonstans här i bloggen.

Då nämnde jag dikten av Paul Lundh, "Leksandskullan och Vår Herre" som blev uppläst i samband med prat om Hedemoraparnassen.
Jag gillar ju Dalaromantik, kullor i det gröna, fäbodatmosfär, Zorns alster kan jag sitta och betrakta länge i alla vinklar etc. Det har jag alltid gjort, även innan jag blev kulla själv.
Men tillbaka till Leksandskullan. Naturligtvis sökte jag den på nätet, men icke! Allt finns ju på datan, men inte den. Nämnd, ja, men inte återskriven.

Så i morse var jag ut till city, gjorde en social runda (mycket givande!) och kom ihåg dikten. Jag konsulterade mina litterära vänner på Stadsbiblioteket och vips sitter jag här med en föråldrad bok i handen med gulnande sidor.

Ni ska få den nu, alla som har sökt den, här:


LEKSANDSKULLAN OCH VÅR HERRE

Vår Herre satt begrundande vid himmelrikets port
och tecknade i Livsens bok, vad människorna gjort.
Han förde dubbla kontoslag precis som en affär
med uppslag mellan A och Ö och sirligt "an" och "per".

Då kom från västanvindens skog en leksandskulla fram
en röd och rund och piggögd en, men ganska allvarsam,
hon neg inför Herren, som sig bör, och frågade så käckt:
Int vet du, Far, om det är långt till nästa sätertäkt?

Vår Herre strök sig i sitt skägg och log, så magen skalv,
och satte fram en blommig stol bredvid sitt himlavalv
och sade: Varsågod och sitt, så får vi språkas vid,
nu är du hos Gudfader själv, och vi har gott om tid!

Men då sa kullan: Nej du, tack! Jag känner till det där!
Jag har vart med nåt varv förut och vet, hur karlar är!
När dom vill vänslas och står i med en gudsnådlig min
och talar om Gudfader själv, är dom ett strå av Hin!

Ja minns väl Lassafar en gång! Guhjälposs en sån karl!
Han gjord som du med stol och allt och ba' mej stanna kvar
och vänslas o kröp närma' mej, men då sa jag: Vet hut,
för är du sån, du Lassafar, ska en utav oss ut!

Nu bistrade vår Herre till inför så hädiskt tal,
så jorden gnisslade och vren och ristade sitt skal
men kullan sade lugnt och tryggt: Håll i dej där du står,
för det var rent av oskapligt, va gammelguffarn går!

Men nu blev Herren mäkta vred, och sen Han porten stängt
så röt Han till med gruvlig röst bestraffande och strängt:
Är det ett språk, som passar här vid himmelrikets port!
Nu stundar räkenskap och dom för allt av synd du gjort!

Men kullan såg helt oförskräckt på portens stränge man
och sade: Far ska lugna sej, det här går inte an!
Och är mitt språk för opassligt, så du det inte tål,
så gubevare dej då, far, för äkta Älvdalsmål!

Då log Vår Herre om igen, så sällsamt varmt Han log,
att blanka stjärnor sprungo fram i västanvindens skog,
så sade Han till kullan milt: Stig i min glädje in!
Se, du är rättframhetens barn och saligheten din!

Jag har platt intet gagn av folk, som älskar fjäsk och krus,
dom passar bättre mittemot och inte i mitt hus!
Du säjer, som du menar, du, och vad du gjort i tok,
det har jag redan strukit bort här i min kontobok

Då föll hon ner på sina knän och sade: Är du Gud,
förlåt mej då, men jag har sökt att akta dina bud,
men själv har jag inte mod att ingå i ditt land
- det kanske går, om du går med och håller mej i hand.

Och de gick in på samma gång vid sällsamt hög musik,
ja, aldrig har det spelats förr som då i himmelrik
Det sägs, att Leksands Brudmarsch är ett eko av den sång,
som speltes, då en kulla kom till himmelrik en gång.

Paul Lundh/ur boken "Barn"



Om jag får ha min åsikt - och det får jag naturligtvis - nu när jag läst den igen, får jag nämligen lite funderingar över slutet. Dog hon? eller kanske hon skulle till och dö redan från första början?

Paul Lundh var ju ingen kulla(kvinna) själv, han var mas(motsatsen), men om han skulle ha varit jag/eller jag han, så skulle sista versen fått bytas ut och dikten ha slutat så här:


Han sträckte ut sin stora hand och hon la sin mjuka i
och Han sa, så rörd och öm: Din tid är ej förbi
Spring ut och lek du människobarn, sprid glädje, sjung och njut
Det är ju därför du finns till, att blomstra och slå ut!

...eller hur?

PS: Man ska va kulla.